Trollet Trulls

Inga-Lill Ottosson
Trollet trulls

Nu ska du få träffa trollet Trulls. Du kanske redan har träffat honom någon regnig dag när du har varit i skogen. Har du sett ett stort berg, som är övertäckt med mjuk mossa, och om det ligger en stor bamsesten framför, då kan du ha kommit rätt. Det kan vara här som lilla Trulls bor. För om man kikar bakom stenen kan man se ett stort hål, som leder rakt in i berget, TROLLBERGET.

Här bor inte bara Trulls utan hela hans stora trollfamilj.Trulls skiljer sig lite från sina andra syskon. Han är en riktig liten filur som hittar på många hyss. Det gör aldrig hans syskon. De gör precis som trollmor och trollfar säger till dem att göra, medan Trulls ofta gör tvärtemot. Han gör det inte för att vara olydig utan han glömmer helt enkelt av vad han får och inte får göra. Eftersom Trulls är så charmig, förlåter alla honom. En sak var absolut förbjudet det var att gå utanför trollberget. Man skulle akta sig noga för människor och solen. Detta tjatade trollmor om varje dag.

Trulls hade varit utanför trollberget och sett några människobarn och han tyckte de såg snälla ut. Han skulle gärna vilja bli vän med dem. Tänk att få vara med dem och leka. Det skulle vara kul.
I dag var det en sådan där tråkig dag när ingen av syskonen ville leka med honom. Mamma och pappa hade fullt upp att göra. Trulls gick otåligt omkring, han var på ett alldeles särskilt dåligt humör. Han gick till utgången och tittade ut. Oj, vad det regnade! Då behövde man ju inte vara rädd för solen i alla fall. Trulls bestämde sig för att göra en liten utflykt, men bara en liten. Tyst smög han ut ur trollberget och längre in i skogen. När han hade gått en stund tyckte han att han hörde röster. Kvickt som en vässla gömde han sig bakom en buske. När han kikade fram fick han se två barn som kom cyklande. Det var de barn, som han sett en annan gång. Nu fick de syn på honom också.
– Titta ett så gulligt troll, sa flickan.
– Vad heter du? sa pojken.
Trulls blev så rädd att han inte fick fram ett ljud. Hjärtat klappade så fort. Till slut fick han fram
– Trulls.
– Är du rädd? Det behöver du inte vara. Vi är snälla. Jag heter Britta och det här är min bror Leo, sa flickan.
– Vill du åka med oss på cykeln, undrade Leo.
Skulle Trulls våga? Lite rädd var han allt, men till slut bestämde han sig för att han vågade.
– Okej då men bara en liten bit, sa Trulls och hoppade upp på Leos pakethållare.
Det bar av i en rasande fart. Oj vad det kittlade i magen på Trulls, men vad kul det var. När de hade åkt en bra stund upptäckte Trulls att solen höll på att titta fram bakom molnen.
– Hjälp solen! Den får inte skina på mig för då spricker jag, sa Trulls.
– Du behöver inte vara rädd för vi är framme hos oss. Vi går ner i vår källare. Där är det alldeles mörkt, sa Britta.
Vilket rum, så mycket leksaker det fanns Trulls blev alldeles salig. Han glömde helt bort tiden.

Britta gick upp i huset för att hämta fika. Trulls hade aldrig ätit något godare. Han åt två bullar och drack ett stort glas hallonsaft. Plötsligt kom han att tänka på sin mamma.
– Jag måste nog gå hem nu, sa han.
– Solen lyser fortfarande, sa Britta.
– Vad ska jag göra? lille Trulls började storgråta.
– Jag vill hem till mamma, pappa och alla mina syskon.
Nu var Trulls alldeles förtvivlad. Britta och Leo tyckte väldigt synd om det lilla trollet, men de visste inte hur de skulle kunna hjälpa honom. Plötsligt fick Britta en ide. Hon hämtade sin gamla dockvagn.
– Får du plats i den ?, sa hon.
Leo och Britta hjälpte trollet upp i vagnen.
– Nu får du ligga alldeles stilla, så ska jag lägga ett täcke över dig. Sedan kör vi dig hem till Trollberget och solen kommer inte att kunna lysa på dig, sa Britta.

Trulls försökte att ligga alldeles stilla, men helt lätt var det inte för det var väldigt trångt. Plötsligt stannade vagnen Trulls kikade försiktigt upp och fick då se att han var hemma. Kvickt hoppade han ur. Han kramade Britta och Leo och tackade för en rolig dag. Sedan rusade han in i Trollberget, där han sprang rakt på sin mamma.
– Så bra att jag hittade dig, för vi ska strax äta, sa Trollmor.

Trulls berättade för alla om sitt äventyr, men det var ingen som trodde honom. Syskonen skrattade och sa att det var en bra saga. Pappan sa att sådant här skulle man inte skämta om. Mamman kramade om sin lille Trulls och sa att det var bra att han hade en sådan härlig fantasi. Hur Trulls än försökte övertyga dem om att det faktiskt var sant var det ingen som trodde honom. Skyll er själva, tänkte Trulls. Då får väl detta vara min lilla hemlighet.